Jag har jobbat min sista dag.
Vandrade hemmåt ful, sjuk och med tårar rinnandes nerför kinderna.
Jag öppnade mitt kuvert med min nyskrivna reference i och då brast det.
Jag vill inte åka.
Jag åkte taxi till jobbet i morse, inte för att vara kaxig utan enbart för att jag inte hade en aning om vart jag var när jag vaknade. Kändes okej med tanke på att jag fick 100:- i tips när jag höll upp toadörren till en kille, nerstoppat i min bh dessutom..
Sällskapsdrinken på fugazi blev skumpa och tequila på manolo.
I gårdagens utsmetade smink och saras trasiga tights jobbade jag från öppning till stängning och älskade varenda minut.
Jag älskade varenda gäst.
Inte ens när jag fick höra av en gäst att jag -dragit livets nitlott genom att vara blond, svensk och ha dyslexi?! Bara för att jag inte kunde splitta hans regning med huvudräkning.
Jag bara log och ville pussa honom.
Stammisgäster har kramat sönder mig och restaurangens hang around gav mig 40 pussar.
Nu har jag en dag kvar i Oslo och 1 miljon saker jag MÅSTE göra, jag är dyng sjuk.
Allt det jobbiga kvar, avsked, packning, städning, bankärenden mm
Förmodligen kommer jag inte göra någonting och sedan få psykbryt när jag måste hoppa på tåget.
Hoppas av hela mitt hjärta att jag är friskare i morgon och kan ha en skikkelig avskedsfylla på fugazi.
Ser fram imot en tågresa med underbara Sj gråtandes, bakfull och självmordsbenägen.
För att sedan träffa min underbara familj och de vännerna man saknar.