När en av de kallaste dagarna i mitt liv har sin begynnelse står jag gråtfärdig och svär över att jag är dum i huvudet med händerna fastfrusna på skrapan.

Lovade mig själv när mitt vikariat tog slut att jag skulle ta tag i saker och ting och besöka sjukan, 7månader tog det och hade det inte vart för att jag åker nästa vecka hade det garanterat tagit 7 till. Det är nämligen viktigt att gå och förnya recept osv.

Senaste veckorna har bortförklaringarna vart -Du förstår inte hur kallt det är för mig? -Jag ska bara sova liiite till! -Har ju väldigt ont i halsen du vet.. jada jada..

Väl där blir man bemött med en stängd ruta som snart ska tala om för oss att vi är 30min för tidiga och efter vi suckat och konstaterat att vi står först i kön kan vi pusta ut.

En timma senare, mkt blod fattigare, några blåmärken rikare och ganska äcklad står vi på apoteket och diskuterar våra upplevelser, dricker kaffe och får skäll av en sunkig junkie. -Men så där gör man väll inte (arg psykblick)? -Men det står prova gärna?! -My bad (muttrar vidare och ser ännu mer sugen ut på sina receptbelagda piller)

Liten men viktig punkt avklarad.

Finns det igentligen någonting som kan vara mer pinsamt/förnedrande än att stå i drop-in kön en tisdagmorgon? Tveksamt.. Får trösta oss med att vi inte hade något annat allternativ och att vi definitivt inte var ensamma, ett antal välkända ansikten med mössor nerdragna stod bakom oss i kön.

Skön upplevelse vill ja ej kalla det men med mina nya souvenirer lämnar jag sjukan mkt nöjd och lättad.