Några veckor har gått sedan avskedsvinet dracks, känndes mer vemodigt än att shotta nattvarden.

Så nära men ändå så långt borta. Saknar Ida min blivande resekamrat något fruktansvärt och inte blir det bättre när man hör hennes röst.

Skulle allvarligt talat kunna ha din skräniga stämma som väckarklocka utan att lacka på dig. Kan knäppa din body any time.

Om ni undrar hur det går för oss så kan jag meddela att vi latchar ut allt som kallas konkurrens och nailade 3 jobb på 2 veckor. Några sjuka gruppintervjuer där chefen ringer mammor för vissa och riktigt dålig insats på provjobb men, Ingen i detta hushåll går numera arbetslös.

Själv har jag jobbat över en vecka, Pizza på jobbet är definitivt inte överskattat här i Norge..

Kommer vara fruktansvärt smal och rik när jag lämnar detta land.